Det är bekvämt att tänka sig att vi är klara nu med alla förändringar, all komplexitet. Samtidigt som det är lätt att föreställa sig att det naturligtvis bara kommer att bli fler förändringar, i högre takt och med ökad komplexitet.
Efter den värsta pandemiperioden brottas vi med att kontoren inte alltid är lika fulla av människor, med mer fragmentariska kontaktytor mellan kollegor och minskad överblick. Det må vara ganska tufft och ovant att leda människor under dessa förutsättningar men det kommer troligen att generera värdefulla lärdomar inför nästa gång – för den kommer garanterat – vi åter ställs inför en samhällsomvälvande utmaning.
För vi sitter samtidigt på en skattkista av nya lärdomar kring hur vi leder oss själva i förändring, utforskar och prövar nytt. Det är lätt att minnas den kreativitet och nybyggaranda som genererade nya arbetssätt, digitaliserade våra mötesformer bortom vad vi trodde var möjligt, frammanade självledarskap och autonomi. Alla dessa erövringar som vi nu emellanåt kan känna oss lite ambivalenta inför.
Det är då vi kan förledas att gå tillbaka till mer hierarkiska sätt att leda och styra, att hävda att det minsann var bättre förr. Visst kan det hända att det syntes vara enklare förr, men handlade det inte samtidigt om att förutsättningarna också var enklare och mindre komplexa? Vi kan som bekant inte backa tiden, men vi kan lära av den.
Så tänk dig att du tittar på din utvecklingskurva (och varför inte även på kollegor och medarbetare) de senaste åren och sedan applicerar den på tiden fram till exempelvis 2030.
- Vad mer tänker du dig då att du utvecklar – hos dig själv och hos dem du leder – som är både stimulerande och hållbart?
- Vad ser du i nuvarande arbetssätt som du vill behålla respektive avveckla?
- Vad innebär detta på vägen mot att hitta framgångsrika vägar att uppnå det du vill och behöver lyckas med? För helheten och delen. För människan och affären. Kulturen och strukturen.